»Vad är Andrej Platonov? Gammal flaskpost från
en förlorad värld och en rymdraket från
framtiden.« Stefan Jonsson, Dagens Nyheter

Författaren Andrej Platonov (1899–1951) räknas numera såväl i Ryssland som annorstädes som en av de allra viktigaste moderna ryska författarna. Han debuterade 1922 som poet och fram till 1929 publicerades ett antal av hans berättelser, där han beskriver hur den lilla människan hamnar i kläm när en stor utopi skall förverkligas av en grym och byråkratisk maktapparat. Hans första berättelsesamling handlar om den statliga tvångsmoderniseringen under Peter den stores tid, den andra om Stalintidens tvångskollektivisering. På grund av den sistnämnda hamnade han i onåd och kunde därför under det närmaste decenniet inte publicera fler litterära verk. Under andra världskriget försörjde han sig som krigskorrespondent men skrev också noveller om kriget. En av dessa ledde till att han återigen drabbades av yrkesförbud. 1951 dog han i TBC.

På sextiotalet blev han delvis rehabiliterad, men hans två viktigaste verk, romanerna Tjevengur (1926–29) och Kotlovan (Grundgropen, 1930), som bägge handlar om den socialistiska utopins förfärliga förverkligande, publicerades inte i Ryssland förrän långt senare i samband med perestrojkan och Sovjetunionens sönderfall.

»Det är förlaget Ersatz som börjat förse svenska läsare med Platonovs samlade verk. Tre romaner har hittills kommit ut – Grundgropen (2007), Lyckliga Moskva (2008) och nu Dzjan – alla översatta av Kajsa Öberg Lindsten.
Och svenska läsare borde egentligen gråta av tacksamhet, som de arma figurerna i Platonovs berättelser gör när någon sträcker dem en skål rykande soppa eller låter dem suga det varma blodet direkt ur strupen på en nyskjuten örn, i stum förundran över att någon kan vara så god mot dem.
För jag är övertygad om att Platonovs verk tillhör världslitteraturens bästa. Det överträffar alla de ryska Nobelpristagarna Solzjenitsyn, Sjolochov och Pasternak, som skrev samtidigt och om samma Sovjetunionen som Platonov. Andrej Platonov är ljuvare och vildare, brutalare och mjukare, men framför allt djupare än nästan allt annat man kan läsa.«
Stefan Jonsson, Dagens Nyheter